Med vilka färdigheter ges undervisning i svenska? – Utvärdering av lärarutbildningarna i svenska

Högre utbildning Sara Juntunen

Under det gångna läsåret har studier i B1-svenska inletts redan i årskurs 6 under ledning av antingen en ämneslärare i svenska eller en klasslärare. Skillnaderna i lärarnas utbildning och variationen i det antal lektioner som tillhandahålls leder till ojämlikhet mellan elever i olika kommuner. Enligt svensklärarna blir kunskaperna i svenska alltjämt sämre, även om de konstaterar att eleverna i årskurs 6 gärna inledde studier i svenska.

Under åren 2016–2017 utvärderade Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) alla de lärarutbildningar som ger behörighet för undervisning i svenska, med undantag av en högskola. Föremål för utvärderingen var ämneslärarutbildningen i svenska, undervisningen i läroämnet svenska vid universitet, utbildningsprogrammet för språkbadsutbildning, klasslärarutbildningen och den yrkespedagogiska lärarutbildningen. Till målgruppen hörde nio universitet och fem yrkeshögskolor samt studerandena i de aktuella universitetsutbildningarna.

Syftet med utvärderingen var att utreda vilka färdigheter lärarutbildningen ger för undervisning i svenska, särskilt i årskurserna 1–6. Frågan är aktuell eftersom den nya timfördelningsförordningen infördes i den grundläggande utbildningen den 1 augusti 2016. Enligt förordningen inleds studier i B1-svenska redan i årskurs 6. Genom utvärderingen inhämtades också information bland annat om lärarnas behov av fortbildning och utbildningsbakgrunden hos de lärare som undervisade B1-svenska i årskurs 6 under läsåret 2016–2017.

En del studerande anser att nöjaktiga språkkunskaper är tillräckliga för att undervisa i svenska i årskurserna 1–6

Av klasslärarstuderandena ansåg 64 procent att deras kunskaper i svenska är högst nöjaktiga. Studerandena ansåg inte att de obligatoriska studierna i svenska som ingår i deras examen (2–3 sp) är tillräckliga för att höja deras kunskaper i svenska, än mindre för att undervisa i svenska. Det finns inte ett enda universitet där kurser som hänför sig särskilt till undervisning i svenska ingår i studierna. Även representanterna för utbildningen anser att klasslärarutbildningen inte ger någon bra grund för undervisning i svenska, även om den ger vissa färdigheter i språkundervisning rent allmänt.

Överraskande är att över hälften av klasslärarstuderandena (58 %) trots allt ändå litar på att de i framtiden kommer att kunna undervisa i svenska även i årskurserna 1–6. De anser att innehållet i undervisningen i årskurserna 1–6 är enkelt, och att det inte krävs så mycket kunskaper i språket eller språkets didaktik för att undervisa grunderna i språket. Paula Rossi, ordförande för utvärderingsgruppen, professor i nordisk filologi vid Uleåborgs universitet, konstaterar dock att det krävs goda språkkunskaper även i årskurserna 1–6:

– En ganska stor del av klasslärarstuderandena tror att de klarar sig även med svaga kunskaper i svenska. Men så är det i själva verket inte, i årskurserna 1–6 bör man ha verkligt goda språkkunskaper. Där bör man kunna korrekt uttal, eftersom det är där eleverna tar modell och lär sig. Där är mycket lek och sång och det klarar man inte av med svaga språkkunskaper.

Representanterna för ämneslärarutbildningen ansåg att utbildningen ger de blivande svensklärarna färdigheter att undervisa i svenska även i årskurserna 1–6, även om undervisningen i årskurserna 1–6 åtminstone hittills har behandlats relativt lite i utbildningen. Bland de studerande som deltog i utvärderingen anser endast drygt hälften (53 %) att de fått färdigheter för att undervisa i svenska i årskurserna 1–6. Närmare hälften av studerandena (49 %) har inte alls haft möjlighet till övningsundervisning i årskurserna 1–6. Det totala antalet övningstimmar varierar också mycket mellan universiteten. Enligt representanterna för utbildningen är antalet övningstimmar tillräckligt, men drygt hälften av studerandena (52 %) önskar sig mer övningsundervisning.

Utvärderingen visar också att intresset för att studera till ämneslärare åtminstone till viss del har minskat hos studerandena i svenska. Enligt resultaten kan man öka motivationen för lärarstudier genom att i studierna i läroämnet svenska även anordna kurser eller linjer som hänför sig till lärande och undervisning i svenska.

Fortbildning för undervisning i svenska i årskurserna 1–6 har hittills anordnats i mycket liten omfattning. Universitetens fortbildningsresurser är otillräckliga, och i nuläget råder det även osäkerhet i fråga om till vems uppgifter det hör att planera och genomföra fortbildning. Vid vissa universitet har fortbildningen överförts till utbildningsprogrammen, men utifrån intervjuerna finns det varken tid eller personal för fortbildning i utbildningsprogrammen. Utvärderingen visar att fortbildningsbehoven hos de lärare som undervisar i svenska för närvarande framför allt handlar om att lära sig nya inlärningsmiljöer, undervisningsmetoder och att uppmärksamma elever med behov av specialstöd.

Svensklärarna tror att kunskaperna i svenska kommer att försvagas ytterligare

Enligt svensklärarna har eleverna i årskurs 6 gärna inlett studier i svenska. Lärarna anser det dock problematiskt att man i största delen av Finland tvingas undervisa B1-svenska med minimitimantal: två årsveckotimmar i årskurs 6 och fyra årsveckotimmar i årskurserna 7–9*. I vissa kommuner ges det ingen undervisning i B1-svenska alls i en årskurs. För att språkkunskaperna ska utvecklas bör det enligt lärarna dock ges minst två årsveckotimmar undervisning i språket varje år.

Det låga antalet undervisningstimmar och de till och med långa avbrotten i undervisningen leder ohjälpligen till att eleverna glömmer det de redan har lärt sig. Vissa utbildningsanordnare har därför beslutat att öka utbudet av svenska i årskurserna 7–9 till sex årsveckotimmar. Detta leder till ojämlikhet mellan elever i olika kommuner. Ojämlikhet uppstår också genom att både ämneslärare i svenska och klasslärare undervisar i svenska i årskurserna 1–6. Enligt lärarna behöver de elever som undervisats av de senare nämnda sannolikt repetera mycket och till och med lära sig av med fel när de börjar i årskurs 7. Följderna av de ovannämnda bristerna kommer enligt lärarna att försvaga kunskaperna i svenska i vårt land ytterligare, vilket kommer att visa sig hösten 2020 när eleverna ansöker till utbildning på andra stadiet med mycket varierande kunskaper.

Den B1-svenska som inleddes läsåret 2016–2017 i årskurserna 1–6 undervisades av såväl ämneslärare i svenska som klasslärare i de flesta kommuner (62 %) som ingick i urvalet (n=41). I ungefär en tredjedel (30 %) av kommunerna skedde undervisningen i B1-svenska av lärare med behörighet för undervisning i svenska. Endast i två kommuner och en stad undervisades B1-svenska uteslutande av klasslärare. En del av utbildningsanordnarna (36 %) har dock bekräftat riktlinjen att lärare i första hand ska väljas utifrån både formell behörighet och behörighet att undervisa i svenska: antingen ämneslärare i svenska eller klasslärare med dubbel behörighet, vilka har avlagt minst biämnesstudier i läroämnet svenska. Detta förfarande förbättrar elevernas jämlika lärande.

Mer information:

utvärderingsexpert Outi Hakola, Nationella centret för utbildningsutvärdering, förnamn.efternamn@karvi.fi, tel. 029 533 5539

Rapport:

Paula Rossi, Anne Ainoa, Olli Eloranta, Marita Grandell, Minna Lindberg, Jonna Pasanen, Arto Sihvonen, Outi Hakola & Tuula Pirinen: Med vilka färdigheter ges undervisning i svenska? – Utvärdering av lärarutbildningarna i svenska. Julkaisut 14:2017. Kansallinen koulutuksen arviointikeskus.

*) De fyra årsveckotimmarna i årskurserna 7–9 fördelas så att undervisningen i svenska sker med 0–2 årsveckotimmar/läsår i årskurserna 7–9.