Tänk att få vara med! – LP-utvärderingen 2016–2020

Gun Jakobsson, rektor emerita, Vasa

Förskolebarn diskuterar och illustrerar känslor och femteklassare tillverkar morsdagsrosor i organza då KARVI (NCU) gör skolbesök runtom i landet som en del av läroplansutvärderingen.”

Så här skrev jag på Facebook i april 2018, då arbetsgruppen var mitt inne i det spännande projekt som mångsidigt granskar den senaste läroplanens ibruktagande i landets grundskolor.

Jag har alltid haft en fäbless för läroplaner. Min första läroplan, då jag började som ung lärare i medlet av 70-talet, var GrL70, alltså den då nyformade finländska grundskolans första läroplan. Den var given ”von oben” och gav inte mycket frihet för tolkning. De följande läroplansgrunderna kom sedan med cirka 10 års mellanrum, 1985, 1994, 2004 och den nyaste 2014 med stegvis ibruktagande från 2016.

Läroplanerna har varierat både i omfång och till innehåll. De har rätt väl lyckats fångat upp nya stråk i samhälls- och kunskapsutvecklingen och inom den pedagogiska och didaktiska forskningen. Vår grundskola har därför aldrig varit statisk och oföränderlig eller någonsin hopplöst föråldrad. Man kan säga att den har legat i takt med tiden. Men räcker det? Skolan skall ju fostra för framtiden. Jag vill påstå att Undervisningsministeriet och Utbildningsstyrelsen (UBS) med den nu aktuella läroplanen har höjt ambitionsnivån ett snäpp och utgått från en djupare analys av vad framtiden kräver. Förutom genom internationella utblickar kunde man utgå från ett antal mindre projekt som UBS initierade och genomförde under några år i början av 2010-talet, t.ex. Världsmedborgare i Finland (publ. Skolan möter världen, red. Liisa Jääskeläinen, 2011).

Dagens läroplan genomgick en lång process, såväl nationellt som regionalt och lokalt. Det var från början en deltagande process, öppen inte enbart för skolfolk utan för hela medborgarsamhället, såväl privatpersoner som organisationer av olika slag och inte minst för elever och vårdnadshavare. Allas röst hördes!

Parallellt med att de första utkasten från UBS offentliggjordes började också arbetet på ”verkstadsgolvet”. Den kanske viktigaste nyckelfrågan i det arbetet har varit tid. Det behövdes tillräckligt med anvisad tid för att grundligt processa alla nya begrepp och deras betydelse för skolvardagen, tid för samtal, att stöta och blöta, utbyta åsikter och hitta en gemensam melodi. Positiv förväntan behövdes också – varför behöver vi de här förändringarna, vart vill vi nå och hur kommer vi dit? Där det gavs möjlighet till ett brett deltagande uppstod också ett stort engagemang för de gemensamma och grundläggande frågorna, såsom värdegrunden, synen på lärande, skolans verksamhetskultur och kompetensområden som mål för lärande. Det skall tillstås att det här sättet att arbeta kanske inte tilltalade alla. Givetvis hoppade inte alla i båten genast. Det kan ibland kännas lättare att bara följa givna direktiv än att ges möjlighet att påverka och fördjupa sitt eget arbete. Kritik och motstånd finns dessutom alltid. Men det är inte bara illa!

Läroplansarbetets utmaningar har varit av olika slag. En del lärare ville vifta bort diskussionen litet nonchalant: ”men så där har vi ju alltid gjort”. Visst är det lätt att åstadkomma ”helhetsskapande undervisning” om du är ensam kung i klassen. Men är det verkligen det som avses? Det svåra nya för de flesta lärare är just det att du inte längre skall vara suverän, utan i allt högre grad samverka med kolleger och inte minst beakta också elevernas intressen och behov. Också lärare har olika styrkor och svagheter som i god samverkan kan utnyttjas och kompenseras och ge mervärde både för elever och lärare.

En annan stor utmaning var att inte genast börja fila på ämnesinnehållet. Det är inte längre kunskapsbitarna som utgör målet för undervisningen. Läroämnena är de redskap lärarna och eleverna har för att uppnå de verkliga målen, som är de sju kompetensområdena. Att hitta goda och genomförbara modeller för helhetsskapande undervisning och mångvetenskapliga lärområden har krävt tid, genomgått kriser och bjudit på en del försök ock misstag. Kollegialt lärande och verkligt teamarbete har varit en hög tröskel för många.

På detaljnivå blev det mest kritiska området bedömningen, som ju också gick på back och måste revideras och preciseras nästan omgående. Så kan det gå då otillräckliga resurser urholkade ett annars gott arbete som UBS gjorde.

Vilka förändringar kan vi då se i skolans vardag?

Ett kort men nog så viktigt kapitel i läroplansgrunderna är ”Synen på lärande”: eleven som aktiv part med ansvar för sitt eget lärande. För att lyckas behövs en stödjande och uppmuntrande arbetsmiljö som ger utrymme för positiva upplevelser, för glädje och kreativitet. Jag tror att vi verkligen är på rätt väg här. Inte att lämna eleverna i sticket, men att fånga upp vars och ens behov av handledning i skolarbetet.

En annan förändring är definitivt olika aspekter av lärarsamverkan genom teamarbete och kollegialt lärande. Man har alltmer och oftare börjat samarbeta i blandade grupper med klass- och ämneslärare, yngre och äldre för att också skapa en helhetssyn på hela grundskolan. De flesta i skolsamfundet har förstått att gilla läget: nu jobbar vi gemensamt för framtiden!

Jag avslutar med ett citat av Julius Nyerere som jag burit med mig från mina första år som lärare: Kunskap är som ett högt berg. Vi kan alla klättra, åtminstone en bit upp, för att få en bättre vy över världen.

I vår finländska grundskola vill vi trygga alla elevers möjlighet att ”klättra”, var och en med sin stil!

Gun Jakobsson (rektor emerita, Vasa Övningsskola). Jakobsson var medlem i LP-utvärderingens utvärderingsgrupp.